Är det okej om jag stör en liten stund? Jag ska in te bli långvarig…

Öringarnas dal.
Svart, nästan spöklikt svart. Vattnet där nere mellan träden är lika mörkt som kaffet ur sotpannan, det vilar något trolskt över den blanka ytan.
Det är helt vindstilla, förutom vattnets porlande och min egen andhämtning så är det bara de hundratals myggen som stör friden. Dom är överallt, i öronen, näsan, ögonen. Dom är förbanne mig överallt! Så vansinnigt irriterande men i detta läge ändå uthärdligt. Jag har stannat till här förr. Tittat, spanat och bestämt mig för att återvända.
Nu är jag här, vid ännu en hölja, i Öringarnas dal. Det är allvar den här gången. Det är dags att smyga på riktigt. Jag blir sittande på knä en lång stund. En bra bit från det svarta vattnet. Spanande, lyssnande.
Det är nästan så att man vill be om lov först.
-"Är det ok, om jag stör en liten stund ikväll? Jag ska inte bli långvarig". Det kliar redan på händerna och i pannan. Det kan bli en jobbig kväll.

Vattnet flyter mörkt och majestätiskt genom dalen och jag spanar efter vak. Men vattenytan förblir stilla. Det verkar som om inget i denna värld kan förmå att störa den mörka ytan. Jag kryper över en gammal knotig trädstam. Stannar upp och funderar. Den ligger bara där för sig själv, på stenarna. Antagligen har den forslats hit under någon av de våldsamma vårfloder som då och då uppträder i dessa vilda marker. Så långt hemifrån.
Det första försiktiga kastet läggs ut och flugan glider längs den lilla strömkant som bildas efter en av stenarna rakt utanför mig. Men ingenting händer.
Hela denna mörka hölja fiskas försiktigt av utan resultat. Konstigt, denna hölja är ju som gjord för öring. Har jag lyckats skrämma de skygga "guldklimparna", trots min försiktighet? Det får jag aldrig veta.
Jag korsar försiktigt strömmen och tar mig över till andra sidan. Vaksamhet är ett måste, då det här och där mellan grusbankarna finns små hålor. Det är lätt att tappa fotfästet och bli blöt. Kastar en blick över axeln. Den gamla gångbron, ovan höljan, fångar mitt intresse. Undrar hur många trötta fötter som trampat de grånade plankorna. Vart var dom på väg? Vad hade dom för ärende här uppe? Så långt uppe i vildmarken. Minuterna går. Jag skakar till och vaknar upp igen. Jag är här för öringarna ikväll och det är dags att gå vidare.

Fiskar av ett par höljor till och några större stenar, med fantastiska strömkanter, i mitten av ån. Men inget händer. Jag ser inte en fisk. Inte en rörelse.
Det verkar bli en tuff kväll och det känns som jag kommer att få jobba hårt för att lura en öring denna dag. Här hänger träden långt ut över ån och det känns som jag kommer att störa hela ån om jag tar "vattenvägen".
Jag lovar in i skogen. Det är snårigt och risigt och ansiktet får ett par riktiga pisksnärtar av grenar som slår tillbaka. Enorma mängder mygg huserar i snåren, och jag blir en vandrande blodbank för dessa små ettriga figurer.
Det är bökigt at gå i skogen med omkullfallna trädstammar, grenar, sten och djupa gropar. Svetten rinner i ansiktet och längs ryggen. Plötsligt ser jag den genom träden. Ån har delats av en liten gräsbevuxen grusö.
Den lilla nacken med de stora stenarna fångar mitt intresse. Jag blir stående blickstilla, med myggen surrande i öronen. Det ligger en sten ett tiotal meter ovan nacken. Stenen delar strömmen, som sedan samlar ihop sig själv strax ovan nacken. Detta måste vara hemvist för de prickiga.

-"Slurp".
Det första vaket för kvällen uppträder precis där strömkanterna återförenas. Äntligen. Backar in igen och går ut en bit nedan nacken. Det är som en vägg av småbjörkar bakom ryggen. Rollar ut flugan, som glider längs strömkanten. Hugget kommer blixtsnabbt och jag är sen. Alldeles för sen! Ut med flugan igen och den här gången är jag beredd.
-"Ka-daff"!
Reser spöt och känner öringens tyngd i ett par sekunder. Sen är han borta.
-"Men, vad är det för fel"?
Blir lite lätt irriterad på mig själv. Brukar ha koll på dom här öringarna Utom de skvatt galna förstås. Nu vill det sig inte bättre än att detta upprepar sig ett antal gånger. Jag känner en antydan till desperation sprida sig i mitt sinne. Efter en kort överläggning med mig själv, beslutar jag mig för att fortsätta vandringen nedströms. Jag kan ju hälsa på dom på tillbakavägen igen. "Blixtöringarna".

Det svarta vattnet är blankt. Som utmejslat i svart marmor. Som en skiva någon lagt ut strax ovanför nacken. Mina blickar dras obönhörligt mot denna mörka, blanka yta. Marmorskivan ligger där på andra sidan, som om den ensam bestämmer över hela nackens vattenflöde. Som en vakt över strömmen. Det ligger en liten sten mitt i strömmen. En bra skyddad plats för ett kast mot den svarta skivan.
Spänningen stiger när jag försiktigt vadar ut mot stenen. Väl vid stenen tar jag ett steg nedanför den. Tomt! Ingen botten! Snubblar till och faller nästan framåt. Strömmen har grävt ett hål nedan stenen, några decimeter djupare än där min andra fot står. Jag blir stående. Spanar över vattnet samtidigt som jag stoppar och tänder pipan. Röken skingrar för ett ögonblick myggen. Det börjar långt där borta. Jag hör den avlägset i trädtopparna. Vinden. En stilla susning vandrar uppströms längs ån och tvingar de kvarvarande myggen med sig upp längs strömmen.
Bitarna faller på plats nu. Men inga vak syns. Det finns dock något som nästan alltid fungerar i denna dal.En Streakin' Caddis i storlek 16 knyts på tafsen.
Drar ut några meter lina och lägger ut flugan. Kastet blir kort. Nåväl, fiskar ut kastet. Lyfter linan först upp höger, sedan förs spöt över på vänster sida. Men i samma ögonblick som spöt drar tillbaka linan på min vänstra sida hör jag det. Ljudet i trädtopparna ökar blixtsnabbt och vinden kastar sig över mig. Att avbryta kastet är inte att tänka på så jag trycker till med spöt snett uppströms och linan far iväg, några meter, och tvärstannar. Jag blir helt överrumplad och undrar vad som just hände. I ögonvrån ser jag det och jag tror knappt det är sant. I vänster mungipa sitter pipan, och över pipan hänger linan!

Kopplar loss linan från pipan med ett leende och börjar föesiktigt om, efter kvällens nyuppfunna voodookast. Flugan glider in i kanten på blankan.
-"Splash"!
Reser spöt och nu sitter den. Öringen rusar vilt och byter håll från vänster till höger, upp och ner, fram och tillbaka. Galen. Öringen landas försiktigt, pussas på pannan och återbördas till sin "marmorskiva".
Ut igen. Flugan hinner knappt landa förrän en av "de galna" attackerar den med vansinnig frenesi.
Vilken kraft, vilka muskelpaket. Dom är inga jättar, men starka som få. På de följande åtta kasten landar, och återbördar, jag sju gudomligt vackra öringar. Guldskimrande, med lysande röda prickar. Detta är fantastiskt.
Nu känns det nästan som att det är över för idag. Jag har än en gång fått tala med invånarna i Öringarnas dal, och till slut var vi hyfsat överens. Sätter mig i gräset vid nacken och tänder pipan. Känner inte myggen längre. Det finns viktigare saker att tänka på.

Det är nu det händer. Jag sitter och förstrött spanar uppströms. Någonstans, långt ute i ögonvrån ser jag rörelsen i vattnet. Ett stilla "slurp". Det blir som en liten krater på ytan.
-"Vad i"..?
Vaket har nu fångat hela min uppmärksamhet. Det där var ingen liten öring. Jag håller andan och blinkar inte ens. Pipan slocknar.
-"Slurp”!
-"Jösses"!
Reser mig upp. Detta går inte att motstå. Smyger försiktigt ut i vattnet, men denna gång på ovansidan den lilla stenen. Andas nu bara vartannat andetag och det pirrar i hela kroppen. Flugan glider mot blankan, studsar till i strömkanten.
-"Splash"!
Vattnet exploderar. Spöt reses och bugar rejält. Den sitter. Nu börjar en snudd på galen dans. Det lilla cane-spöets topp möter nästan rullfästet och jag håller spöet med rak arm, rakt ovanför huvudet. Spöet gör djupa bugningar mot öringen som sliter och drar i linan. Den gamla Medalistens knarr skriker högljutt i i sommarkvällen.
-"För fanken, inte nedför nacken som förra veckan. Jag är för gammal för det"!
Som om öringen hört mig, tar den ytterkurva i full fart och går uppströms. Jag vrider med. Han stannar till på ovansidan för en sekund och fortsätter sedan nedåt i ytterkurva. Han "rundfiskar" mig alltså. Ett helt varv. Jag har fullt sjå med att hinna snurra med.
Öringen går tillbaka på nersidan och stannar till för ett ögonblick, innan han rusar längs nacken.
-"Stopp, för sjutton"!
Armen värker och jag inser plötsligt att det här inte kommer att funka. Som vanligt är jag utan håv, och att försöka landa denna illbatting härute är nog inte att tänka på.
Jag backar försiktigt in mot den gräsbevuxna stranden. Öringen gör tunga dragningar åt höger, sen åt vänster, sen höger igen. Jag är nu en meter från stranden och stannar upp, håller emot. Då händer det. Med uppbådande av sina sista krafter sticker han nedströms. Accelerationen är fullkomligt våldsam!
Spöt bugar djupt och armen följer med.
-"Twiiing"!
Flugan kommer farande genom luften.
-"Neeej"!
Besvikelsen väller över mig för ett ögonblick och jag stelnar till, känner klumpen i halsen.
Besegrad.

Besvikelsen ersätts dock snart av tacksamhet.
-"Vilken fisk"!
Vilken fight. Vilken resa. Vilket fullkomligt vansinne!
Och jag fick åka med i karusellen! Vilken upplevelse! Visst hade det varit kul att få landa denna strömmarnas Gladiator, men om vi vann alla dessa kamper tror jag tyvärr att det skulle bli tråkigt till slut. Det är nog kombinationen av förlorade och vunna tvekamper som håller spänningen vid liv.
I varje fall gäller det för mig.

Det har blivit skumt ute och det är dags att återvända. Blankan ligger svart och stilla och någonstans därnere står min överman. Stolt, stark & vacker. Vandrar uppströms igen. Stannar till, vänder mig tyst om och spanar mot nacken.
Jag kommer att återvända hit.
Och blir jag uppbjuden igen, tackar jag nog ja ännu en gång.







Inget i denna värld kan mäta sig med lyckan att få dansa med öringar.