Brödra-fiske
Man ser det inte. Men man hör det tydligt. Vattnet som brusande kastar sig fram mellan de stora stenarna i den lilla skogsån. Den gamla granskogen är tät och det är som att gå genom en grön vägg. Då och då susar vinden i de urgamla topparna. Man måste bara stanna till ibland och lyssna. Dom har nog en del att berätta de gamla kämparna.
Mossan har växt över stenarna och byggt bryggor mellan många av dem. Det är lätt att lura sig, och trampa igenom. Det kan innebära ett benbrott och, tro mig, häruppe vill man inte bli liggande.
Ikväll har jag min storebror och fiskekamrat med mig. Har lovat att visa honom ett av de sällan besökta partierna av detta vattendrag.
Känslan att vandra här är nästan magisk och vi viskar till varandra när vi ålar oss fram genom den täta skogen. Varför vi viskar vet vi nog inte, det bara blir så.
Nere vid vattnet sätter vi oss och spanar lite. Söker av nackar och hålor med vaksam blick. Värmen är tryckande, och vi svettas ymnigt. Det är mygg här. Mer mygg än jag sett på länge och vi har fått varsin liten armé av de surrande elakingarna runt oss. En nattslända fladdrar förbi. Min bror viskar något knappt hörbart och pekar efter den bortflyende sländan. Jag behöver inte fråga vad han sa. Jag vet, och jag nickar bara instämmande.
Vattnet är kristallklart och det som ser ut att vara 40 centimeter djupt kan lika gärna vara 80. Ån är full av stora stenar och det är riktiga hålor mellan dom, så det gäller att vara försiktig med var man sätter fötterna. Vi bestämmer att jag går lite uppströms och bror nedströms. När jag, efter att ha klättrat upp till nacken ovanför vår första utsiktsplats tittar upp, ser jag ser honom försvinna bakom ett klippblock, nere vid nacken.
-Där var det minsann en riktig håla, småskrattar jag för mig själv.
Han tittar upp bakom stenen med ett leende, och säger något på teckenspråk som jag inte förstår.
Det visar sig senare att han tappade spöet i vattnet. Man får liksom hasa sig ner utanför första stenen. Det är djupt här och efter ett enda steg har jag vatten upp på halva låret.
Det är en vägg av träd bakom ryggen och jag rollar ut dagens första kast. Det knappt hörbara ljudet av linan som rullar ut i strömmen sänder små ilningar längs ryggraden. Det är här jag hör hemma. I vattnet, hos öringarna.
Ser inga vak, och inte heller många sländor. Värmen har gjort det riktigt svårt, precis som det ska vara.
Myggen är i ögonen, öronen, näsan, överallt. Dom sticker mig i ansiktet och på händerna. Det är bara att kavla ner skjortärmarna. Sticken gör mig inte så mycket, men det är jävligt irriterande att ha de små liven krypandes överallt.
Lägger ut ett par kast, men ingenting händer. En liten Streakin' Caddis i stl 18 sitter längst ut på tafsen. Den lilla flugan hoppar och skuttar utmed strömkanten.
I fjärde kastet, sliter jag ut en extra linmeter och knarret från den gamla Medalisten bryter, för ett ögonblick, tystnaden.
Precis när flugan når änden av strömmen, strax hitom nacken, kommer påslaget.
Det "dunkar" till i linan och jag reser det lilla Cane-spöt, som bugar djupt när öringen rusar ut mot nacken. Jag höjer spöet upp i luften, för att få lite kontroll, men öringen är stark och för ett ögonblick känns det nästan som om det är han som har krokat mig.
Han rusar ut i strömmen, vänder blixtsnabbt och går mot mig.
-Helvete, löslina!
Jag tar in lina och böjer mig bakåt mot det stora blocket jag står framför. Min nuvarande position talar definitivt till öringens fördel då min balans inte är speciellt bra i den här ställningen.
Med höjt spö backar jag in, runt stenen. Snubblar till och får lov att stoppa ner andra handen i vattnet, mot en sten, för att inte stå på huvudet. Väl i position sätter vi lite press på öringen som nu glider in mot mig. Tappar nästan andan. Vet inte om jag kan föreställa mig nåt vackrare. Öringarna här är gudomligt vackra. Som prickiga guldklimpar med inlägg av klarröda ädelstenar.
Jag kommer på mig själv med att småprata lite med öringen under landningen och skrattar åt mig själv när jag sätter tillbaka den i ån.
-Pratar med öringar. Jösses!
Sätter mig på en av stenarna i strömmen och ser hur storebror krokar av en öring på nästa nacke. Man borde väl fortsätta fiska, men jag blir sittande på stenen en lång stund. Jag har bara gjort fyra kast och fått vara med om denna makalösa upplevelse.
Skakar leende på huvudet.
Blir åter varse de ilskna mygg som tydligen bestämt mig för att äta mig till middag ikväll.
Tar ett par bilder, och bestämmer mig för att inte störa invånarna i denna hölja mer i kväll. Går, ålar, kryper, hoppar nedströms. Växlar ett par ord med bror, och tråcklar mig vidare längs ån.
Fiskar ett par strömmar utan resultat men kommer så småningom runt en liten krök, där två rejäla flyttblock tornar upp sig mitt i strömmen. Det blanka vattnet nedanför dom ser lovande och djupt ut.
Sitter på huk och spanar, men fortfarande syns inga vak.
Nedanför stenarna delas strömmen av en liten grusö. På min sida ligger en stor mörk klippvägg, mot vilken det strömmande vattnet oförtrutet kastar sig, som obönhörligen trycker tillbaka ån till sin bana.
Vattnet mot väggen är svart, riktigt svart. Djuphåla.
Där vattnet åter hittar sin ursprungliga bana ligger en stor sten mitt i strömmen. Bakom stenen virvlar vattnet tillbaka och det blir en blanka bakom stenen. Tre ställen, i en triangel. Jag söker av området med blicken. Först de stora jätteblocken, sen ut på ön och fiska mot väggen utifrån, sen stenen.
Planeringen klar. Hukande vinklas de första kasten in bakom stengiganterna. Täcker av hela området, men inte en rörelse i vattnet. Jag smyger fram mot stenarna, undrar lite hur dom kommit hit, glömmer för en stund bort att jag faktiskt står ute i vattnet med ett flugspö i handen.
Går mot den lilla ön med ögonen fästa på klippväggen. Tappar för ett ögonblick fotfästet och tar två snabba steg i sidled.
Där höll jag precis på att stupa i en av dom berömda hålorna.
Ute på ön lägger jag flugan tillbaka in mot land. Den glider med strömmen, in mot den svarta fläcken vid klippan. Jag håller andan, spricker nästan av spänningen.
-Nu!
Flugan glider ostörd genom vattnet och passerar förbi klippan. Var så inställd på att det skulle smälla, att jag nästan hör mig själv utstöta en besvikelsens suck.
Den värsta spänningen släpper, och nästa kast läggs ut. Och nästa.
Ingen hemma.
Lite mer avslappnad lägger jag nästa kast mot stenen i slutet av strömmen. Flugan passerar förbi, orörd.
Dags för nytt kast så jag tar in lite lina med vänsterhanden och slår nästan omkull av förskräckelse!
Öringen kommer som skjuten ur en kanon och tar flugan med sig på en luftfärd rakt upp i luften, varpå den landar i vattnet med ett plask, sticker nedströms och lossnar!
Jag står med gapande mun, och slak lina och inser lite skamset att jag inte ens höjde spöet. Utan bara, mäkta förvånad, betraktade skådespelet.
Står stum en stund med spöet pekande mot vattnet men börjar sedan skratta högt.
-Fy fan, vad jag älskar det här livet! Bestämmer mig för att göra ett par kast till mot samma sten. Precis när flugan passerar stenen, i första kastet, exploderar vattnet runt flugan. Öringen visar hela ryggen när den formligen kastar sig över flugan.
Den här gången är jag med, men är ändå chanslös. Helt chanslös. Det är över lika fort som det började.
-Vad är det med öringarna vid den här stenen? Dom är ju skvatt galna! Vilka jävla attacker!
-Undrar vad dom går på?
Jag fortsätter kasta mot stenen, men inget mer händer. Det är över.
Bestämmer mig för att återvända, och vandrar upp längs ån. Stannar till vid toppen på ön och vänder mig om, tittar nedströms mot stenen och skakar sakta på huvudet.
-Jösses! Möter bror min i kröken - vi inser att tiden som vanligt har rusat iväg och minuter har blivit timmar. Vi bestämmer oss för att vandra tillbaka, och avsluta ännu en magisk kväll med att prova ett par höljor längre upp i ån.
Vi får tampas med ett par mindre öringar och landar även varsin harr på vår väg uppströms.
Det är kvavt och hundra meters vandring räcker för att vi åter ska drypa av svett.
Mina händer är rödprickiga och kliar rejält. För en timme glömde man bort myggen men dom glömde tydligen inte bort mig.
En regndroppe träffar vattenytan. Så en till och en till.
-Åh vad skönt, säger vi båda två. Då öppnar sig himlen och regnet vräker ner. Vi söker skydd under en gran, samtidigt som det första mullret kommer. En blixt lyser upp himlen och spegelbilden av den, i ån, bländar oss för en sekund.
Gudarna har fest och kastar molnen fram och tillbaka mellan sig, samtidigt som Tor rider över himlen och svingar sin hammare. Regntunga skyar blandar sig med moln i alla de färger, färgade av dagens sista solstrålar.
Denna kväll har, på något sätt, avslutat sig själv. Inte mycket att säga om. Vi har än en gång fått vara med om en av dessa sagolika kvällar i öringens rike, än en gång berikats med upplevelser att stilla viska om runt framtida lägereldar. Och jag vet att jag kommer att drömma i natt.
Om en skvatt galen öring…