Budbäraren

publicerat i FiN nr 1 2011
Den iskalla nordanvinden ilar in mellan kragen och håret.
Du ryser till. Stoppar händerna i byxfickorna.
Ramlar nästan omkull, där du sitter nedhukad vid älvkanten.
Din blick sveper längs den mörka ytan. Söker av den. Letar.
Den lilla strömkanten hoppar till.
Din blick naglas fast vid stenen. Du håller andan.
Den nedgående solens sista strålar glittrar till i bakvattnet.

Med ett djupt andetag släpper spänningen.
Ett leende sprider sig över dina läppar.
Tänk, vilka spratt din fantasi ibland tar dig med på.
Skakar på huvudet. Skrattar högt.
Du reser dig, låter blicken svepa över det mörka vattnet en sista gång.
Längtan är svår nu, men du vet att det närmar sig.
Snart står du där. Ute i vattnet.
Där du hör hemma.

Du klättrar uppför den lilla strandbrinken.
Känner hur det ilar till, när du får snö innanför kängskaften.
Då. Någonting fångar din uppmärksamhet.
Nånting litet och diffust rör sig blixtsnabbt i ögonvrån.
Bara tillräckligt mycket för att du ska se det.
Du vänder dig snabbt om.
Följer de små fladdrande rörelserna.
Är det verkligen sant?
Den lilla sländan landar lite klumpigt på snön bakom dig.
Missar precis det gigantiska, djupa fotspåret en längtansfull fiskare nyss gjort i snön.

På knä beundrar du den lille nykomlingen.
Det är verkligen sant. Du ler.
Plötsligt känns det inte så långt borta.
Den lilla sländan kryper försiktigt fram över det iskalla snötäcket.
Du reser dig och lämnar den lille på snön.
Han som anlände med hoppet.
Budbäraren.

Min strimma av hopp.