Dagar med ergaluk

publicerat i FiN nr 3 2009
Berg, sten, klippor. Det lilla samhället ligger som utkastat på de kala klipporna. Husen är målade i regnbågens alla färger och det är något komiskt över det hela. Blå, gula, orange, rosa, lila, gröna, på varje liten kulle, och de är många, ligger en liten stuga med sin egen kulör.
    I bakgrunden tornar enorma, vassa bergstoppar upp sig. De höga topparna vakar över den lilla bosättningen på Grönlands västkust. Det känns nästan som att sitta i en gammal järngryta. Det snöade under natten, och nysnön lyser vit på de spetsiga topparna. Flygningen över den uråldriga inlandsisen måste vara bland det mäktigaste som kan upplevas. Denna gigantiska ismassa vars yta bara sporadiskt bryts av uppstickande bergstoppar, som i sig är tusentals meter höga.
    Är klarvaken 03.30 och känner hur det pirrar i kroppen. tre timmar på havet väntar. Den båtresan som inte kommer att glömmas i första taget. Båten lyftes högt på de skummande vågkammarna, och dök som en jagande fiskgjuse ner i vågdalarna. Bergen i bakgrunden är majestätiska där de reser sig mot himlen. De vassa topparna är inhöljda i lågt hängande moln. Vid utloppet av en av de två älvar som ska fiskas, ligger lägret. Det består av tolv tält, säkrade med stora stenar mot de våldsamma vindar som härskar här. Det blåser ruggigt ner i dalen där lägret ligger mellan klipporna och tälten rasslar och "pratar" hela natten.
    Efter en stadig frukost med kolsvart kokkaffe tar en lång vandring upp genom en av de mäktiga grönländska dalarna sin början. Klättrar över klippor och pulsar genom tunga myrar. Det har snöat under natten och bergstopparna är som pudrade med florsocker. Vi rundar den sista kammen på skrå och blir plötsligt stående. Tappar nästan andan. Uppifrån denna sagolika dal ringlar sig älven ner mot oss och glittrande höljor växlar med korta strömmar. Det är en fantastisk syn. Smärtan i axlar och ben är som bortblåst. Något som inte kan glömmas är dock att jag är genomblöt av svett. Har vandrat i vadare för att slippa bära och underlätta vandringen, som dessutom innefattar vadning över ett par mindre vattendrag. Närmar oss försiktigt vattnet, sätter oss ner och spanar. Då händer det! Plötsligt "head & tailas" det över hela nacken. Tror inte att det är sant. Jag har aldrig sett något liknande och det är inga små rödingar!
    En något obskyr rosa skapelse knyts på med darrande fingrar. Nu pirrar det rejält i hela kroppen. Dagen till ära har jag tacklat upp mitt canespö på 6' 10" och en Medalist från 50-talet. Ett upplagt läge för "idiotförklaring" från många av mina vänner. Även under morgonen, vid lägret, var mitt val av utrustning ett stort samtalsämne hos några av de danska fiskare som var med på denna resa.
    I andra kastet över nacken händer det. Flugan glider över nacken och plogen, som startar tre meter nedanför flugan, närmar sig våldsamt snabbt. Har aldrig sett något liknande och får nästan panik. Gode Gud! Påslaget är brutalt! Hela huvudet på rödingen lyfts ur vattnet när den kastar sig över flugan! Ett något förvirrat mothugg kommer, men den sitter! Canespöt böjer sig nästan dubbelt under den våldsamt rusande fiskens muskelstyrka. Vilken kraft! Efter en härlig tvekamp landas rödingen, får en puss på pannan och återutsätts. Min första ergaluk (=inuiternas namn på den grönländska rödingen) mäter 60 cm. En fantastiskt vacker fisk.
    Sitter en stund och bara tittar ut över nacken, medan en uppjagad kropp lugnar ner sig. Undrar var jag hamnat. Vandrar uppströms och stora rödingfenor bryter ytan vart du än tittar. Det är sagolikt och man tror knappt det är sant.
    En bit upp ligger där en liten ö i älven. Huvudfåran rinner på utsidan och blicken är fäst på den. Då hörs ljudet bakom mig. På nacken i den lilla fåran som nyss passerats, tre-fyra meter bred, visar sig en enorm ryggfena. Vänder mig försiktigt om, håller andan, lägger ut flugan mot den lilla nacken.
    -"Ka-splash"! Rödingen far rakt upp ur vattnet som en torped. En ilning far längs ryggraden. Det här är den största röding jag någonsin "fått". Fisken vänder blixtsnabbt när jag reser mig, och far som ett expresslok nedströms den lilla sidofåran innan den vänder igen.
    -"Ka-tschick"! Tafsen går och linan kommer farande rakt över axeln på mig. Det hela är över på några sekunder. Ett första sting av besvikelse väller över mig, men inser dock snabbt att detta bara är första dan. Fler dagar och chanser kommer. Men vilken fisk. Man tackar.
    I huvudfåran är vattnet grunt, sanslöst grunt, och rödingryggar bryter ytan oavbrutet. Denna första fiskedag slutar med ett femtontal landade rödingar varav den minsta mätte 50 cm, och den största 62 cm. Vilken dag! Färden tillbaka blir något lättare, efter dagens fantastiska fiske, men det är en grym terräng och det tar på krafterna. Sten, träskmarker och myrar.

Den gröna dalen
Upp igen innan solen gått upp. Idag väntar en annan älv, och "den gröna dalen". En vandring på en dryg mil genom ett, återigen, sagolikt landskap. Vi följer älven uppströms och i fjärran tornar snöklädda toppar upp sig. De första kilometrarna där vi följer älven är relativt lätta. Sedan uppenbarar sig den sista biten framför oss. Ca 45-50 graders lutning i stort sett rakt uppför. Det som driver oss framåt nu, är bara tanken på vad som finns på andra sidan krönet.
    Fullkomligt slut, med bultande hjärta och värkande ben, står vi slutligen på toppen. Vad som uppenbarar sig inför våra ögon, kan ej i ord beskrivas. Dalen framför oss ramas in av spetsiga, klippiga, snötäckta berg. Dalgången är bred, platt och skiftar i grönt, orange och rött. Dalen delas mitt itu av den slingrande, glittrande älven. Den kalla vinden här uppe kyler snabbt en svettig kropp. Jag huttrar till och beger mig sakta ner mot dalens botten. Det är brant, så man får vara försiktig. Det är lätt att snubbla och falla. Halkar några gånger, men lyckas hålla mig på benen.
    Väl nere sätter jag mig vid en liten nacke. Vattnet är alldeles grönt och i vattnet ser jag skuggorna av ett tiotal rödingar, som graciöst rör sina stjärtfenor i strömmen. I första kastet ser jag en av "de röda" stiga upp mot flugan. Han kommer rakt mot mig. Hela huvudet kommer upp ovanför ytan när rödingen öppnar munnen över flugan. Jag är för snabb och den släpper omedelbart. Nästa kast läggs ut. Nu kommer rödingen från sidan och den plogar i två meter innan den kastar sig över flugan! Detta är verkligen obeskrivligt! Dessa plogar kan nog få den vanaste fiskare att göra ett mothugg alldeles på tok för tidigt. Fisken är otroligt vacker och de vita fenkanterna knivskarpa. 63 cm är mitt nya rödingrekord.
    Vandringen nedströms blir sedan en upplevelse på många sätt. En grym klättring längs älven, som här uppe bara är några meter bred. Den kastar sig med ett vrål nedåt, mellan enorma klippblock, och skapar vattenfall på vattenfall. I hålorna står gigantiska rödingar, som dock är extremt svårfångade i det snabba vattnet. Sluttningen runt älven består av sten, sten och åter sten. Jag klättrar med både armar och ben, ålar på rygg, kryper, hänger. Det är extremt tuffa förhållanden. Då händer det som inte får hända. En av stenarna rullar iväg, och jag faller handlöst ner mellan de stora stenarna. Som en sann flugfiskare håller jag spöt på rak arm, och vrider det liksom bakåt-uppåt, och lyckas följaktligen rädda sitt kära spö.
    Men, jag landar på knäna på klipporna nedanför. Smärtan är nästan outhärdlig och en rad bilder på avslitna ledband, krossade knäskålar och avbrutet fiske flimrar förbi. Ligger mot en av klipporna. Vet inte om jag ska skrika eller inte. Efter några minuter släpper det dock lite. Reser mig upp. Mitt ena knä har tagit den värsta smällen och jag försöker försiktigt stödja på benet. Inser då att jag är blodig lite här och var, på händer och byxor. Mottagarhanden fick sig visst en rejäl törn mot klipporna. Med stora besvär fortsätter en nu mödosam vandring längs älven. Tappar fler fiskar än jag landar men ytterligare fem rödingar landas dock på den mödosamma färden nedströms. En riktigt tuff dag når sin ände.

Livet är underbart
Solen skiner när vi startar dagens vandring. Knät värker men det är bara att gå. Bestämmer mig för att gå lite längre norrut idag och fiska mig nedströms. Denna älv är en drömälv, där långa, vackra, grunda stryk växlar med djupa höljor. Du skrämmer stora rödingar när du går längs stranden och ibland ser du långa plogar som varar ett tiotal meter, när du skrämmer ut en bjässe. Börjar fiska på den lilla ön jag skrivit om tidigare, ett perfekt stopp på vägen.
    I tredje kastet exploderar vattnet. Det här är makalöst. Den är knallröd, där den far fram som en torped i det ginklara vattnet med de vita fenkanterna blixtrande under ytan. En stund senare blir jag avbildad tillsammans med den vackraste av rödingar. Livet är underbart!
    Sitter en stund i gräset och tittar på rödingfenor som hela tiden rör sig i ytan över hela stryket. De snöklädda bergen ramar in den vilda dalen med sin grönskimrande pulsåder och jag vandrar vidare inåt landet. Det är lätt att glömma bort sig och bli stående, tittandes och drömmandes i denna fantastiska omgivning.
    Jag hade sett den på håll långt däruppe, där älven gör en sväng efter vad som ser ut som en stor hölja. Nacken är lång och grund med flera smånackar och stora stenar bryter ytan genom kurvan. Jag står där och tittar ut över vattnet. Det är inte speciellt djupt och flera fiskar visar sig i ytan. Smyger försiktigt ut mot kurvan och blir stående precis bakom en stor platt sten, som ligger precis i strömkanten där det blir lite djupare. Jag ser ett femtontal stora rödingar, strategiskt utplacerade genom hela höljan. Dom står nästan uppställda på rad genom kurvan. Det ser nästan overkligt ut.
    Det blåser fruktansvärt upp genom dalen. Vinden piskar mot ansiktet och händerna turas om att värmas i jackfickan. Senaste timmen har jag "hängt" ut flugan i strömmen, då normala kast inte ens varit att tänka på. Ibland duckar man instinktivt, när flugan är i luften, för någon större lust att kroka sig själv har man inte. Några regndroppar träffar mitt ansikte och jag fruktar det värsta, men det väntade skyfallet uteblir tack och lov.
    Den lila foamflugan blir ett attraktivt byte på den lilla nacken, och flera fina fiskar sätts tillbaka första halvtimmen. Ingen under 55 cm! Jag har gått upp i tafsstorlek nu. Hade börjat med 0,22, men vid den lilla gräsön gick tafsen fyra ggr och är nu uppe på 0,25. Ingen av rödingarna verkar dock speciellt tafsskygg. Lite längre upp på det grunda stryket, glider "den lila" lite ryckigt över strömmen. När den vänder mot mig, ser jag plogen komma över ytan. Huvudet dyker upp, för ett ögonblick, när rödingen tar flugan Det bär iväg uppströms denna gång och linan lämnar rullen oroväckande fort. Jag har inget val, utan måste lämna min sten och följa fisken uppströms. Den vänder nedströms och det är bara att snubbla med. Rödingen sticker sedan, självklart, uppströms igen. Det värker rätt rejält i armen nu. Slutligen kan jag dock lyfta en fantastisk skapelse ur det iskalla vattnet. En vacker röding på 64 cm får en puss på pannan och sätts tillbaka. Det värker, av kylan, i de stela händerna, det biter i kinderna, ögonen tåras av den bitande vinden. Axeln börjar bli stel, högerknät värker. Jag ryser till. Det blir inte bättre än så här.
    Fisken här uppe verkar vara större än längre ner och en stund senare smäller det på fisk igen och än en gång får jag springa över nacken. Det är fullt av stora stenar här och jag drar ett djupt andetag, när jag känner tafsen skrapa mot en av dom under drillningen. Rödingen går nedåt igen och ställer sig stilla i strömmen. Lutar spöt mot magen, flyttar upp vänsterhanden en halvmeter och håller i klingan. Rödingen rör sig igen, då händer det!
    Slidingringen glider av rullfoten och rullen lossnar. Lyckas fånga den med vänsterhanden, men paniken sprider sig som en löpeld genom kroppen. Rödingen rusar, samtidigt som jag med darrande händer försöker sätta tillbaka rullen. Spöt rister under fiskens rusningar, men på något outgrundligt sätt får jag tillbaka rullen på spöt igen. Rödingen är enormt hög över ryggen, nästan som en sån där lax med puckel. Fascinerande.
    Vädret växlar oerhört fort här och du hinner knappt reagera. En snabb blick över axeln bekräftar att det nog är dags att dra sig neråt igen. Dimman väller genom passen mellan topparna och ner i dalen. Vinden är grymt kall. Det biter i kinderna, näsan rinner och fingrarna är helt stelfrusna, där vi stapplar ner mot nästa dalgång. Vinden är grymt kall här, och verkar vara ständigt närvarande. Svettas ymnigt och den kalla polarvinden gör hela kroppen genomkall. Det är tur att mr Laphroaig väntar i lägret. Där väntar även fem små polarrävar, som varje dag hälsar på i hopp om att få nåt gott till mellanmål. Söta är dom, men icke att lita på. Igår tuggade dom ett par vadare, som hängde på tork, sönder och samman. Även korkhandtaget på ett par spön har, nattetid, fått sig en omgång.
    Ny dag, solen skiner och det är dags att svettas igen. Det är ont om fast mark här och där det ser fast och bra ut, så fjädrar det under fötterna och suger musten ur dig. Musklerna värker och man undrar vad man frivilligt utsätter sig för. Vinden blåser rakt genom tröjan och jag huttrar till i första backen. Går idag direkt de extra tre kilometrarna upp till kurvan och byter till torra kläder. Ser fisk på nacken, och ner genom hela kurvan. En "foamer", med hår från ett älgöra, knyts på tafsen och några kast senare går den första rödingen på. Dom är sanslöst starka, invånarna i denna älv, och dom far upp och ner i strömmen som tokiga.. Den här gynnaren stöter mot botten, och går sedan upp mot nacken och in mot stenarna. Det vill jag definitivt inte vara med om, så det blir till att springa med upp på nacken. Lirkar till slut ut den från stenarna. Det är en fantastiskt vacker fisk. Den väger 2,4 kg. Under dagen landar jag ett otal vackra fiskar och tappar nästan lika många. Har aldrig upplevt något liknande.

Mitt livs röding
Jag ser den först i ögonvrån, fenan bryter ytan på nacken. Det är ingen liten fena som drar till sig hela min uppmärksamhet. Byter försiktigt position. Det går smidigt då jag redan står bara sex-sju meter från nacken. Lägger ut älghårsflugan, som sakta glider ner mot nacken.
    Plogen startar på nacken och vågorna ökar i storlek där den kommer rakt mot flugan!
    -"Lugn, pojk, lugn", pratar med mig själv nu, för att behålla lugnet när jag ser munnen öppnas på det stora mörka huvudet som bryter ytan. Trots att jag är beredd, kommer påslaget som en chock. Rödingen är tung och stöter direkt ner mot botten. Spöt böjer sig nu, topp mot rulle. Det pirrar i magen, nu är det kamp.
    Plötsligt kommer rusningen. Den är kort men brutal och den avslutas med ett enormt luftsprång. Jag tar ett djupt andetag. Vilken fisk! Rödingen går ner på höljan ovan nacken igen och ställer sig. Och står still. En av mina fiskekamrater vinkar från stranden och visar att fotograf är på väg. Återgår till min vän rödingen, som med tunga stötar nedåt botten tydligt visar vilken taktik han valt i vår tvekamp. Spöt gungar djupt gång på gång och toppen dras obönhörligen mot ytan. Det börjar kännas i armen men jag ser den nu, ser de knivskarpa vita fenkanterna i vattnet och den är så röd, så röd. Efterhand tröttnar till slut denne magnifike kämpe och jag pressar honom mot stenen där jag står.
    Den röda buken, de röda läpparna, de knivskarpa vita fenkanterna, den grönsvarta ryggen, vilken skönhet. Den är en bra bit över 70 cm och säkert en bra bit över 3 kg. Jag lyfter fisken försiktigt i händerna och studerar detta färgsprakande muskelpaket. Lyckan är fullkomlig! Ser fotografen i ögonvrån, tittar upp, ler och tar ett par steg. Då bjuder rödingen plötsligt upp till dans igen, vrider sig ur mitt grepp och far upp över höger arm!
    -"Neej"! Jag tittar bakåt över axeln, ner i vattnet där den landade. Den står kvar där! Vet inte vad jag tänkte, men gick snabbt ner på knä och ner med båda armarna i det iskalla vattnet. Får tag i rödingen, men det är lönlöst. Den simmar enkelt ur mitt grepp. Besvikelsen sköljer över mig och med tom blick sneglar jag på fotografen som skakar på huvudet. Det är fan inte sant. Mitt livs röding, och den finns inte ens på bild!
    Med skakande knän sitter jag på en av de berömda tuvorna. Den tomma blicken stirrar ut över nacken. Glädje och tacksamhet ersätter dock snart besvikelsen. Det är, trots allt, en ynnest att få vara med om detta, dessutom i en brutalt vacker omgivning. Smyger snart tillbaka ner till nacken och lägger ut "älgen" på samma ställe som tidigare. Den bara försvinner med ett "slurp" ner i djupet. Ingen rusning, bara tunga stötar som nästan drar spöt ur min hand när toppen bugar mot älvens mörka vatten.
    Tror inte det är sant, för det kan väl inte vara...Då kommer rusningen, blixtsnabbt, och spöt dras så långt ner att det "rätas ut"!
    -"Twiing"! Flugan studsar mot vänsteraxeln samtidigt som jag instinktivt vrider bort huvudet från den vinande flugan. Det är över. Den här gången är det dock med ett brett leende jag står och spanar ut över nacken. Jag är besegrad, än en gång. Makalöst!
    Denna fiskedag avslutas här. Jag har fått ett antal fantastiska fiskar och har som avslutning blivit överlistad. Två gånger. Låter blicken glida över nacken en sista gång och lovar att komma tillbaka...Vinglar iväg mellan dom förbannade permafrosttuvorna, som gudarna verkar ha lagt ut för att göra livet jobbigare för oss flugfiskare. Med ömmande knä är det en dryg mil till lägret.
    Minus sju grader. Har vaknat till med kall näsa ett par gånger under natten. Det knastrar när dragkedjan dras ner. När jag klättrar ut är tältet vitt av frost, bergen likaså. Klockan är 6.00, det varma, svarta kaffet gör under med min frusna kropp med sina stela muskler och hjälper till att förbereda den på den nya vandring som denna dag erbjuder. Går två mil om dagen för att komma till rödingälvarna. Det är slitsamt men värt det. Det är tänkt som lite som en vilodag idag. Tempot är relativt lågt och jag smyger omkring och slöfiskar lite, fotograferar, stannar och kokar kaffe, beundrar den storslagna omgivningen.
    Börjar närma mig de övre, mer forsande, partierna samtidigt som solen värmer upp den kyliga morgonluften. Fan, jag skulle ju ta det lite lugnt idag men en obändig kraft som jag inte rår över driver mig vidare.
    Däruppe slingrar sig den lilla älven mellan höga åsar. Den lilla höljan är grund och jag ser varenda liten sten från min utsiktsplats på en av åsarna. I höljan står 30-40 vackra rödingar. För en vecka sedan hade man snabbålat ner och börjat fiska men nu ligger man med pipan i mungipan och väljer fisk i lugn och ro. Så småningom kryper jag försiktigt ner mot vattnet. Det är inte så lätt som det kan låta då rödingarna är otroligt skygga och lätta att skrämma iväg.
    Vattnet är kristallklart. "Älgen" rätades igår och trots upprepade försök med peangen gick den inte att återställa. Den har ersatts av en svart, långhårig rackare, som också visat sig fungera väl. Rödingen glider ut i sidled och kastar sig över flugan och återigen får jag uppleva ett av dessa brutala påslag som jag aldrig sett maken till tidigare. Som en galen lokförare rusar rödingen kors och tvärs genom höljan. Lägger hård press på den och landar den ganska omgående. Den är nästan guldgul, inte röd. Fascinerande är att rätt ofta, när du drillar fisk så har den sällskap av ett par kompisar som följer med den krokade fisken på dess irrfärder.
    Eftermiddagen smyger sig på och jag huttrar lite där jag står i skuggan av en av de höga åsarna. Ser en fisk gå längs en av de branta sandkanterna och lägger ut flugan. Inget händer. Gör ett nytt     kast. "Skloff"!
    Den tar, och jag reser spöt men känner direkt att nåt blir fel. "Plopp"! Jag ser toppen på det tredelade spöt glida ner längs linan, samtidigt som fisken lossnar. Tittar på toppen i vattnet. Jaha, den lossnade. Hämtar upp den och ska precis sätta ihop spöt igen, när jag plötsligt inser att spöt gått av! Mitt älskade Cane. En ilning av smärta far genom kroppen på mig, tror knappt det är sant. Jag sitter länge där på strandkanten och studerar delarna. Vänder och vrider. Funderar. -"Hur? Vad gjorde jag fel"? Det får jag nog aldrig veta.

Havsörn och norrsken
Har haft otroligt bra väder hittills och ansiktet börjar bli lite som läder nu. En hel del av detta härdade utseende får tillskrivas den ständigt närvarande polarvinden. Kokar kaffe uppe vid "Älgnacken" och äter lunch som varje dag består av ett par mackor i ryggsäcken. Riktig mat äts endast på kvällarna då det finns viktigare saker att göra på dagtid. De syntes först som en liten prick i övre änden av den stora höljan i dalen. Snart syntes dock fören på kanoten och de två inuiterna vid paddlarna. De lyfter handen till en hälsning, innan de ger sig in i den lilla kurvan där jag står, men vid nacken blir det stopp. Det är för trångt och de får backa tillbaka och byta nedfart. Dom har en skjuten vildren mellan sig i kanoten och jag drar mig till minnes att jag tidigt på morgonen hörde två skott långt där uppe i dalen.
    Fisket glöms bort helt för en stund. Står bara där med sänkt spö. Fascinerad. Blickar upp mot dalen, längs älven och låter blicken svepa längs den taggiga, spetsiga bergskedjan, vidare ut mot kusten långt där borta. Man är allt bra liten ändå. En havsörn kommer svepande längs bergssidan, breder ut de flikiga vingspetsarna, utan ett vingslag. Jag är gäst här i denna fantastiska natur och jag är evigt tacksam.
    Fem vackra rödingar landas på min färd nedströms och det börjar bli svalt nu. Det blir kallt väldigt fort, när solen börjar sänka sig ner bakom bergskammen.
    Det är norrsken inatt. Ett av naturens fantastiska skådespel förärar mig med sin närvaro. En neongrön gardin rullar över natthimlen och speglar sig i havet i den lilla viken där älven rinner ut. Jag sitter ensam i tältöppningen i norrskenet. Bara jag är vaken. Jag har sällskap av mr Laphroaig, som stilla skvalpar i träkåsan och min gamla pipa, annars är jag helt ensam. Den mäktiga grönländska naturen sluter mig i sin famn. Jag stirrar bara tyst ut i natten. Så stilla, så tyst, så vackert.
    Vi går lite långsammare idag, liksom insuper naturen lite extra. Börjar faktiskt med att koka kaffe nere vid älvkanten. Smyger så småningom iväg ensam. Jag vet att i slutet på en hölja där uppe, finns en nacke. Strax ovanför nacken ligger fyra klippblock och mellan blocken är det små strömstryk. Det är trångt och fridriften innan nästa block bara någon meter, prickskytte alltså.
    Jag ser de vita fenkanterna mellan stenarna, den står där mitt mellan blocken. Kastet blir för kort. Nästa kast blir bättre och flugan glider in mellan stenarna. Plogen kommer men rödingen vänder plötsligt och går tillbaka till sin plats igen. Jag pustar ut, samtidigt som jag iakttar rödingen i vattnet. Röd, orange, gul, vilka färger! Ut med flugan igen, plogen startar, gapet öppnas. Den är vild, försöker rusa utför nacken, men jag lyckas styra upp den igen. Nästa rusning blir uppåt, utanför stenarna och jag försöker springa med, men rödingen går utanför klippblocken.
    Jag känner, nästan hör, hur tafsen studsar och skaver mot stenarna. Fisken rusar vilt fram och tillbaka för att sedan åter ställa sig still bakom blocken. Han står där, rör sig ibland och nöter tafsen sakta mot stenarna. Med en hel del kraft kan jag snart pressa upp honom i höljan och får till slut landa en röding målad i regnbågens färger. Den är sanslöst stor över ryggen och är en sann uppenbarelse. Rödingen går tillbaka till sin sten och jag sitter på en av de berömda tuvorna och skrattar för mig själv. Tafsen jag har framför mig är krullig, rufsig, skavd i långa strån efter holmgången bland stenarna. Det var på håret. Det står stor röding mellan stenarna och det landas snart två till.
    Det är snart dags att påbörja vandringen tillbaka. Vi säger inte mycket. Vi sitter och stirrar längs forsnackarna. Alla verkar försöka finna ett sätt att ta med sig allt detta tillbaka. Memorerar. Minnesbilder som kommer att plockas fram gång på gång under mörka vinternätter. Vi vet att ingen av oss kommer att säga att det är dags att gå tillbaka. Ingen vill vara den som avbryter denna stund. Någon skruvar på sig. Det lilla skrapandet mot mossan blir signalen. Under tystnad reser vi oss, en efter en. Blir stående. En efter en vänder vi oss mot sluttningen, bort från älven, och påbörjar vandringen tillbaka. Under tystnad.