En korps hesa kraxande

En betraktelse från ett litet strömvatten i norra Dalarna.
Så många gånger har jag suttit där ensam på stenarna.
Tittat ut över det brusande vattnet. Följt de små vita bubblorna där de dansat sin något förvirrade och guppande dans nedströms, längs de evigt föränderliga små strömkanterna.
Den lilla älven slingrar sig fram genom urgammal skog och mellan stora klippor. Den stannar aldrig upp och vilar på sin färd ner i dalen, den rinner liksom otröttligt på hela tiden. Det kan ibland kännas som att det klara, kalla vattnet har en rödaktig nyans, men det beror på stenarna det rinner över.

Klipporna och stenblocken, även grus och småsten, har en lite mystisk röd ton som speglar av sig i vattnet. Vissa kvällar, när solens sista strålar snuddar vid grantopparna, är ljuset magiskt här uppe. Ni vet så där så man nästan slutar andas och med jämna mellanrum tittar sig över axeln.
Den gamla granskogen har något mystiskt över sig och den mörkgröna mossan som täcker marken är djup. Det känns som en egen liten värld där inne. Träden lutar sig in mot älven som för att skydda den från inkräktare. Även om tystnaden här uppe i bergen oftast är total och överväldigande, finns här mer ljud och liv än man kan tro. Du är aldrig ensam, även om det kan kännas så till en början. De finns där, både i vattnet och i skogsbrynet. De finns på de branta solvarma klipporna som hastigt byter temperatur, och invånare, när de försvinner ner under den mörka vattenytan. Jag har flera gånger känt ilningen längs ryggraden när det knakat dovt där inne bland träden. Det finns liv här. Överallt.

Du behöver bara titta för att se. Du behöver bara lyssna för att höra. Planen har alltid varit att dansa. Dansa med någon av älvens skönheter. Det här är deras land, deras rike. De har alla stora svarta prickar och mindre, nästan självlysande, klarröda längs sidan. Deras hakor och kinder, liksom magar, skimrar av guld. Dom är i sanning ett av vår skapares mest lyckade projekt och jag vet få varelser som kan mäta sig med "de prickiga" vad gäller skönhet. De är dessutom mycket skygga och vaksamma och allt annat än lätta att få syn på. Men om man tittar riktigt noga kan man ibland, om än bara för ett ögonblick, se en strimma av guld i det oroliga vattnet. Dock förblir planen oftast bara en plan. Jag brukar bli sittande där på en sten med flugspöet i handen. Sitter där och tittar på magin som finns i och vid detta lilla vattendrag. Det första tecknet på liv är nästan alltid det ilskna lilla surrandet från de där små som sticks. Myggen. Dom kan vara rätt många som vi alla vet och dessutom verkar alla vara på lika dåligt humör jämt. Dock har även de sin plats i det ekologiska systemet och risken är väl att något annat går fel om de skulle försvinna. Jag har lärt mig att leva med dem och det var länge sedan jag retade mig på en mygga. Något myggmedel har jag inte ägt på många, många år. Något behagligare är det att umgås med är de sländor som bor här. En del är små, andra stora. Dessa sländor är en förutsättning för att öringar och harrar ska kunna leva här i älven.

Som larver och nymfer tillbringar de sitt liv i vattnet och utgör huvudfödan för fisken. Så kommer den dagen då de kämpar sig upp till ytan och kryper ur sina gamla kläder. Skira och gracila svävar de sedan iklädda sin nya skrud upp mot sommarhimlen på sin jakt efter en partner. Efter parningen tar de sina sista andetag denna korta dag och blir liggande stilla på vattenytan. I alla dessa stadier lever de sitt korta liv i ett mycket utsatt läge. Fiskar och fåglar förser sig oavbrutet av det dukade, om än rörliga, matbordet. Baetis. Dom heter visst så, de minsta sländorna. Jag har ett speciellt förhållande till dem. Vi har växt upp tillsammans. Min far brukade säga: - Ah, du menar "oväderssländorna", Stefan!
När himlen mörknar vid horisonten och den hastigt sjunkande temperaturen får dig att rysa. Då du i normala fall söker skydd mot vad som komma skall. Då dyker de upp. Dom är sådana.

Jag har legat på knä ett otal gånger, med kinden mot det iskalla vattnet, andlöst stirrande ut längs vattenytan. Det är då du ser dem. De små. Silhuetterna av deras stora grå vingar när de kommer flytande längs älven är en magnifik syn. Det påminner lite om en stridsflotta från 1600-talet på hemligt uppdrag. Det är dessa sländor och dess fränder en flugfiskare försöker imitera. Mina askar är fulla av sådana i alla varianter man kan drömma om.
Om de är viktiga för mig, så är de livsviktiga för fiskarna och för många av fåglarna som lever här. Otaliga är de gånger en stolt fågelmamma för en stund stannat till framför mig, på en av älvens stenar, med näbben full av insekter. Glatt vippande på stjärten för ett kort ögonblick, innan hon åter lyft mot skyn på väg att utfordra sina små. Korpens hesa kraxande brukar väcka mig ur mina funderingar där på stenen. Illavarslande säger en del. Det tycker inte jag. Snarare ännu ett bevis på att denna plats lever i högsta grad.

När man lyfter blicken uppåt mot skogen på andra sidan älven, mot torrfuran som står där den stått orubblig i så många år, inser man plötsligt hur liten man är. När en vindpust får skägglaven på de grå grenarna att för en stund se levande ut förstår jag att vi egentligen bara är en liten del av denna magiska natur. Det har slagit mig mer än en gång under alla kvällar jag tillbringat i dessa trakter. Allt här uppe lever, på sitt eget sätt.
Inte ens nu, när furans glansdagar verkar passerat, verkar det gå att rubba dess storslagenhet. Naturen i sig är orubblig. Allting finns här ute av en anledning och genom åren har det visat sig att det blir bäst när allt får sköta sig själv. Det är bara när något eller någon går in och rubbar denna balans som det går fel. Tyvärr verkar det som att inkräktarna alltid går på två ben.

Vi måste lära oss behandla denna fantastiska omgivning och dess invånare med den respekt de förtjänar. Min vilda lilla älv som brusande slingrar sig fram där uppe bland klippor och torrfuror lever.
Du behöver bara titta för att se.
Du behöver bara lyssna för att höra.