En öring

publicerat i FiN nr 5/6 2008
Det är en kall höstkväll här i Dalarna. Endast 4 grader. Sitter och funderar på mina vänner, öringarna. Drömmer. Än en gång slås jag av tanken, att jag kommer knappt ihåg alla öringar jag landat,men jag kommer banne mig ihåg alla jag tappat. Det är dom som hållit mig vaken om nätterna. Som fått mig att mumla svordomar i dagar, som fått mig att gå upp 3 timmar efter att jag lagt mig, som fått mig att, huttrande med stelfrusna händer vägra ge upp. Det är nog dom som alltid rör sig i mitt undermedvetna och driver mig vidare. Den här lilla berättelsen speglar på något vis hela min själ. Alla gångna fiskesomrar, och antagligen även alla kommande.

Det är nu rätt många år sen denna lilla historia utspelade sig. Jag hade fortfarande mitt första flugspö, ett DAM i äkta redigt glasfiber, ärvt efter min far. Även vadarstövlarna var arvegods, och fick en ny läcka på varje fisketur. Jag hade lämnat de övriga i familjen och vandrat nedströms den lilla ån på fjället. Det växte en och annan krum liten dvärgbjörk längs vattnet och här och där vakade även någon hundraårig knotig tall över ån. Jag vet att jag tittade över axeln och undrade hur långt jag gått. Tid och rum försvinner så fort i dom här lägena. Jag var helt ensam, det var nära midnatt och allt var stilla. Endast vattnets brus från strömpartierna mellan höljorna gjorde mig sällskap i natten.
Nedanför ett grunt strömparti rann ån ut i en liten, liten håla. Det var nog inte mer än 5 meter brett och den svarta höljan kanske 7. Hukade mig ner en stund, på åkanten, i den skumma sommarnatten.

-"Men...var det inte"...?
Spänningen eskalerade nu till max. Visst var det ett litet vak, endast en decimeter från den motsatta kanten. Ån gjorde en liten sväng precis vid höljan och den omringades av små stenblock. På tafsen satt en liten svart, hembunden, ful fluga. Endast bunden av svart Flyrite. Rufsig och eländig.
Lossade försiktigt flugan från spöringen och såg då det lilla "zippet" igen. Bara ett litet, litet vak, men det stod definitivt en öring där, på andra sidan.
Flugan lades ut och gled sakta mot stenen. Jag glömmer det aldrig. Vattnet formligen exploderade framför mig och paniken spred sig som en löpeld genom kroppen! Den var gigantisk, tyckte jag då. En uppskattning i efterhand kan nog bli ca 2,5 kg, bara muskler. Öringen rusade ursinnigt ut i höljan, vände blixtsnabbt och rusade tjugo meter upp i den grunda strömmen. Ryggen på öringen var ovan vattenytan, när han kämpade sig fram. Jag kunde knappt andas. Det gamla spöt stod som en videbuske i full storm.

Han lekte med mig. Jag pressade fisken stenhårt. Inte med vilja, utan vattnets storlek gjorde att det bara blev så. Det bar av i 100 km/h nedströms igen och nu var det full press som gällde. Hade han gått över nästa nacke, ner i nästa hölja som inramades av stora vassa klippblock, hade tafsen antagligen gått av mot någon av stenarna.

Öringen var oerhört stark och rusade upp i den grunda strömmen. Ner igen, och upp igen, och ner igen. Åtta gånger. Ett par gånger var han så nära mig att jag gick ner på ett knä med håven i hand, men då vände han bara om och stack ursinnigt ut i ån igen. Jag hade bytt arm några gånger och det värkte i axel och överarm. Hade kastat några blickar uppströms. Undrat varför inte storebror kunde dyka upp vid nacken. Jag behövde verkligen hjälp. Efter vad som kändes som en evighet, tröttnade dock öringen och stannade kvar i den djupa höljan. Jag kunde se den guldgula öringen med de vackra prickarna i månljuset. Den synen sitter etsad på näthinnan sedan dess. Vilken skönhet.

Stod nu på knä,med håven i vattnet. Höjde spöt bakom mig med andra handen och öringen gled på sidan in mot håven. Jag hade slutat andas och det var som om hela världen tog ett djupt andetag och väntade. Öringens huvud gled över håvkanten. Då möts våra blickar. Öringen gör en liten, knappt märkbar, sidorörelse med huvudet utan att släppa mig med blicken.
-Thick! Flugan lossnar, spöt fjädrar tillbaka och tafsen far förbi örat på mig.

Öringen glider med strömmen, så långsamt. Vänder över mot vänster och glider sakta ner i djupet.
Hör mig själv skrika.
-Neej, Neeeej, Neeeeeej!
Jag blir alldeles tom. Stirrar ner i det svarta vattnet. Tror inte att det är sant, det kan inte vara sant. Besvikelsen är så överväldigande och jag känner klumpen i halsen. Ser mig omkring, ingen såg mig. Med darrande fingrar försöker jag tända en cigarett. Tappar den och bryter av de första två tändstickorna men lyckas till slut.. Sitter där på en sten i vad som känns som en evighet. Bara jag och öringen existerar i världen denna natt. Så småningom samlar jag mig, lovar att komma tillbaka en annan gång och vandrar med långsamma steg iväg i natten.

Jag blev besegrad denna natt, som jag blivit så många gånger senare i livet. Men denna upplevelse har följt mig genom åren, som en av de mest fantastiska fiskeupplevelserna i mitt liv och den har berättats runt många lägereldar genom åren.

Jag glömmer det aldrig, aldrig, aldrig…