Ettochetthalvt kast

publiserat i FiN nr 2 2010
Jag trodde inte det var sant. Dom var fem stycken. Ingen under kilot.
    Jag halvlåg i starrgräset, stirrade ut över den smala ån - ner mot den lilla udden, där ån gjorde en liten sväng. Precis utanför udden stod dom uppställda. Alla fem.     Stod och solade sig. Sakta, som i slow-motion, rörde sig de stora stjärtfenorna i vattnet.
Det var mitt på dagen och solen sken från en klarblå himmel. Egentligen skulle jag bara reka lite. Var, som vanligt, lite nyfiken på det lilla strömpartiet mellan fjällsjöarna. En sträcka på ett par hundra meter kanske.
    Det lilla cane-spöet var självklart med på färden. Jag går ingenstans utan det. Vek av från den lilla stigen för att istället gå efter ån, ner till nästa sjö. Jag hann inte långt.
    Jag upptäckte dom först som en liten, nästan obetydlig, skugglik rörelse i vattnet. Blev stående mitt i steget. Höll andan. Stirrade ut över ån. Sjönk försiktigt ner i gräskanten vid den lilla myren som omringade den lilla udden där öringarna stod. En liten strömkant rundade udden och planade sedan ut i den lilla höljan nedanför.
    Jag trodde inte det var sant. Dom var fem stycken. Ingen under kilot. Låg nu på sidan, stödd på armbågen. Vågade inte röra mig. Solens strålar borrade sig ner genom vattenytan.
    Ryggarna på de fem öringarna skimrade i en grönsvart nyans. Under de fem giganterna avtecknade sig deras skuggor mot den släta grusbottnen.
    Det var något magiskt över det hela. Jag fortsatte stirra. Insåg plötsligt att det nog underlättar om man tar ett andetag då och då.
    Blöt. Kall. Armbågen jag stött mig på var nu plaskblöt och iskall. Under den torra gräsytan låg det iskalla vattnet och bara väntade på mig. Även höften och ena knät var nu två stora iskalla partier. Måste upp. Det här går ju inte. Hade dessutom inte en aning om hur länge jag legat här. Tittade med ett leende på spöet i min hand. Nu. Sökte snabbt av terrängen runt mig med blicken. Förutom två krumma små tallar bakom mig, var det öppen mark. Inga problem att kasta här. Det skulle inte bli nåt långt kast.
    Antagligen skulle det heller inte bli mer än ett fåtal. Fem var dom. Alla på sin vakt. Strålande sol och vindstilla. Risken att någon av dom skulle se linan redan i luften var överhängande. Insåg att jag bara skulle få en enda chans.
    Att kasta härifrån, ner mot öringarna var dock uteslutet. Jag måste backa tillbaka, göra en kringgående rörelse och krypa ner till ån en bit längre ner.
    Nedanför udden låg nästa hölja spegelblank. Det skulle inte bli lätt. Flugan skulle försiktigt landas ovanför öringarna och i sakta mak få drifta ner mot dem, längs den lilla strömkanten.
    Planen var klar. Kröp försiktigt tillbaka samma väg som jag kommit från. Det kalla vattnet trängde igenom byxbenen och jag rös när det iskalla vattnet kylde min solvarma kropp. Det var en konstig känsla. Solen värmde min kropp och jag svettades, samtidigt som armbågar, knän och händer snabbt kyldes av myrvattnet under gräset.
    Tillbaka på stigen. Med blicken fäst på den lilla udden följde jag stigen en bra bit. Det var dags att lova ner mot ån igen. Omedvetet börjar smygandet. Stegen blir långsammare, man kryper ihop, fötterna sätts ner allt försiktigare. Då och då stannar man upp. Spanar.
    Lyssnar. Kryper sista biten. Det är svårare att se de fem härifrån. Solen reflekteras i vattenytan och jag kisar med ögonen. Anstränger mig verkligen.
    Jodå, dom är kvar.
    För ett ögonblick sveper blicken över omgivningen. Fjällen som omringar den lilla dalen och liksom vakar över den, fångar mitt intresse. Det ligger fortfarande snö här och där. En gammal vriden och grånad torrfura ligger på andra sidan ån. Dess knotiga grenar vidrör precis vattnet, nästan som om den försökte dricka för att återfå sina forna krafter. Eller var den också ute efter öringarna?
    För ett ögonblick har naturen åter fångat mig i sitt järngrepp. Skakar på huvudet. Tillbaka till de fem.
    Halvligger några meter från ån vid en liten vindpinad tall. Väntar.
    Den lilla sländan landar plötsligt på skjortärmen. Nästan som om den ville tala om vad jag skulle ha för fluga. Det är en liten dagslända. Mörkt olivgrön, nästan svart med grå, grå vingar.
    Jag lyfter armen och den lille flyr svävande bort över de vajande grässtråna vid åkanten.
    -Du lever farligt lille vän, tänker jag.
    Sländan har dock gett mig ett viktigt tips angående flugvalet idag.
    En knappt märkbar bris sveper genom dalen. Det svaga suset börjar långt där borta och glider sedan försiktigt förbi mig. Gräset vajar till för några sekunder, trädgrenarna runt mig likaså. Så plötsligt är allt stilla igen. Det är dags. Det pirrar i magen. På tafsen sitter en liten olivgrön torrfluga, inspirerad av det lilla besöket en stund tidigare. Jag läser av vattnet. Måste planera detta första kast in i minsta detalj. Drar försiktigt ut några meter lina från rullen. Kastet kommer att behöva vara en sex-sju meter.
    Så höjs då handen och försiktigt dras linan upp i luften.
Det knappt hörbara suset när linan skär genom luften sänder små ilningar längs ryggraden.
    Det går nästan att ta på spänningen. Det blir kort. Alldeles för kort. En dryg meter nedanför öringarna. Försöker låta bli att röra mig, låter bara flugan glida med strömmen nedströms.
    Svordomar väses fram.
    Vattenytan är så stilla i höljan. Vågar inte rispa ytan med att dra upp flugan ur vattnet. Låter den glida in mot stranden, utom synhåll för "de fem".
    Nu eller aldrig.
    Lyfter linan och drar den sakta ur vattnet. Biter ihop. Håller andan. Livrädd att denna lilla rörelse ska skrämma öringarna.
    Vinklar ut det första luftkastet rakt över ån, det andra upp mot udden. Det får bara bli två.
    När linan är i luften tycker jag mig se en rörelse i vattnet. Paniken sprider sig som en löpeld genom kroppen. Har jag skrämt dom?
    Så glider linan sakta ut genom luften. Nästan som i slow-motion. Min blick växlar blixtsnabbt mellan de mörka skuggorna i vattnet och tafsspetsen.
Tafsen sträcker och faller sakta ner mot ytan. I samma ögonblick händer det. Det ser först ut som om botten exploderar utanför udden. Alla fem öringarna gör några blixtsnabba vändningar åt olika håll. Som fem svarta blixtar försvinner dom i rasande fart ut i tomma intet.
    Plötsligt är dom bara borta. Jag håller andan. Stirrar. På två sekunder ändrades allt. Allt.
    Flugan hade landat perfekt. Till ingen nytta. Den glider majestätiskt ner över den lilla strömkanten. Orörd.
Jag rullar över på rygg. Stirrar upp mot den klarblå himlen. Det är över.
    Felsökningen börjar omedelbart snurra runt i huvudet. Svär över mig själv. Svordomarna går dock fort över i ett skratt. Det börjar någonstans långt därnere och bubblar snart över hela mig. Skrattar högt. Här ligger jag på rygg och svär vid en å i fjällen. Jösses. Överlistad. Besegrad. Chanslös. Bara att inse. Än en gång har man mött sina övermän i dessa prickiga, guldbukiga skönheter.
    Med tanke på dessa öringars skarpa vaksamhet var jag antagligen chanslös redan i det ögonblick jag upptäckte dom. Ska nog vara glad att jag fick vara med så länge. För rätt länge var det, inser jag. Över en timme hade förflutit sedan första mötet. Det kändes som några minuter.
    Två kast. Eller rättare sagt ett och ett halvt. Det var allt jag fick.
    Ett och ett halvt kast som jag antagligen aldrig kommer att glömma. Solen värmer. En stilla bris sveper längs den lilla ån. Jag ryser till och sätter mig upp. Blicken sveper över de runda fjällen som omger mig.
    De knotiga martallarna med sina snirklande rötter. De stora klippblocken, som ser ut att vara ditkastade av en jätte i tidernas begynnelse.
    Högt däruppe svävar en rovfågel i cirklar. Söker med sin knivskarpa blick. Jag kisar och följer den med blicken. En vindpust kyler för ett ögonblick min rygg.
    Reser mig upp. Det är dags att fortsätta färden. Blir stående en stund, med blicken fäst på den lilla strömkanten utanför den lilla udden.
    En del av mig vill att dom ska komma tillbaka. En del av mig vill det inte. Det är jag som är på besök. Inte dom.
    Detta är deras hem.
    Kanske är dom hemma igen nästa gång. Om inte, så kanske gången efter det. Eller nästa…