Gamlingen

Framrutan delades i två av en stolpe, en kromad stolpe som gnistrade i solsken och glänste i regn. Det var nog den vackraste detaljen av alla, på den gamla PV 57:an. Den hade varit treväxlad och utrustad med drygt 40 hästkrafter. Det var, naturligtvis, inte tillräckligt för en ung, hetsig flugfiskare. Lätt ombyggd, nu med fyra växlar och 74 hästar under huven, var det den ultimata fiskebilen. Hade du dessutom en skruvmejsel och en 1/2-tumsnyckel med dig, var du säker. Den hade till och med kaffebryggare. En liten svart sak i plast, som kopplades till cigarettändaren i bilen. Den gamla stereon kunde varenda Creedencelåt utantill. Det var en riktig fiskebil. Och den var svart. Kolsvart.

I norra Dalarna, precis på gränsen till området där fjällen tar vid, tillbringades all ledig tid. Den svarta PV:n hade nog sladdat sig fram på de flesta grusvägarna i gränslandet. Så även denna gång. Hade lämnat bilen vid vägen och vandrat in längs en krokig stig, kantad av dessa krumma dvärgbjörkar och krokiga furor. Jag har alltid fascinerats över deras anpassningsförmåga. Formade av väder och vind, ibland till de mest förundrande skapelser, har de stått obändigt genom åren utan att vika sig. Den lilla ån med det mörka vattnet rinner här i omväxlande stryk och små strömmar. Större stenar ligger ensligt i vattnet här och var. Varje sten skapar en liten strömkant. Alla dessa små strömkanter bildar till slut en vattenyta som fängslat mig i så många år. En yta du kan stirra på i timmar, medan världen runt dig liksom försvinner i fjärran. Den är bedårande vacker I tre dagar hade öringarna i den lilla ån fått se vad som fanns i den långhåriges flugaskar. Fisket hade varit bra, riktigt bra. Ett antal öringar, av alla storlekar, hade villigt tagit de små torrflugor som presenterats. Den största öringen som landades hade nog varit på dryga kilot. Den tog mitt i natten och satte full fart nedströms. Det hade varit mer tur än skicklighet att jag lyckades få stopp på den innan den rusade ut i hån, som avlöser strömpartiet.
Men den största hade, som vanligt, avgått med segern. Kaffet hade precis börjat sjuda i sotpannan, när ljudet från vaket hade brutit tystnaden. Ljudet hade ekat länge längs ån denna morgon. En vaksam blick naglades fast på ån, som gör en liten sväng här. Vattnet tar fart mitt i svängen och har skapat ett rejält hål där ute.
Jag har fiskat här hela mitt liv. Jag vet precis hur det ser ut under ytan där ute.
I bar överkropp, med vadarna på sniskan, krokades denna stora öring i sitt hål därute där vattnet tar fart. Morgonsolen värmde och vindarna sov fortfarande. Kaffet kokade ljudligt över inne vid brasan på strandkanten. Man kanske skulle tagit av pannan från elden innan man gick ut i ån… Kampen blev kort. Två blixtsnabba, men korta, rusningar. Sen gick tafsen. Den yrvakne, barbröstade fiskaren med det rufsiga långa håret såg nog lite förvirrad ut där han stod mitt i strömmen, tidigt på morgonen, och uppfann nya svordomar.

Det var sista dagen och dags för hemfärd. Vandringen tillbaka till den ultimata fiskebilen var avklarad. Spöt delades i två, men förblev trätt. Det tråcklades in på passagerarsidan och flugan satt fortfarande på tafsen. Det var alltid så. Det var omöjligt att inte fiska på hemvägen. Varje gång den dammiga grusvägen slingrade sig i närheten av ån, stannade fiskebilen. Vaksamma ögon sökte av varenda strömkant i ån. Solen sken från en blå himmel och bilen blev varmare och varmare. Den var ju svart. Kolsvart.
Efter ett större sel, kommer en lång ström. Den är relativt lugn och kan upplevas som helt stilla i ett visst ljus. Det är den inte. En svag vänsterböj ökar farten på vattnet längre ner. Det är rätt djupt här och en del stora vassa stenar gömmer sig i djupet, så vada är inte att tänka på. Dock är inte ån bredare än 10-12 meter, just här, så det går utmärkt att fiska från stranden. Hade lämnat bilen vid vägen och vandrat över grusåsen, ner mot ån. Jag var fortfarande 20 meter från ån, när jag såg vaket. Jag hörde det inte, såg det bara. Det var stort och tungt. Inget skvättande. Ringarna som spred sig på vattnet rullade majestätiskt ut över ytan. Jag rörde mig inte. Hade ”frusit” mitt i steget och stod nu och balanserade på vänster fot, utan att andas. Var nära att, till slut, falla raklång ut bland dvärgbjörkarna, men lyckades väsande återfå balansen efter ett par snabba steg i sidled.
Hukande fortsatte jag min färd ner mot ån. De sista metrarna krypande på alla fyra . Ån kantas av små björkar så det fanns skydd att ta.
-”Slurp”..!!
Ännu ett vak. På exakt samma ställe. Lika försiktigt. Det mörka huvudet hade visat sig denna gång. En ilning gick längs min svettblöta rygg. Det var ingen liten öring som stod där och åt. Frågorna for genom mitt huvud. Vad äter den? Hur kommer jag åt den? Hur gör jag för att inte skrämma den? Upptäckte att händerna skakade. Spänningen hade med rasande fart byggts upp inom mig.
-”Herregud…skakande händer, torra läppar, mjuka knän, avbruten andhämtning och fjärilar i magen, för en liten örings skull”.
Vak. Ännu ett vak. Och ett till.
Öringen hade inte rört sig. Den stod stilla på samma ställe. Sländorna flöt i en strid ström från selet och det var bara att stå och gapa. Och det var precis vad den gjorde. Gapade. Oavbrutet. Öringen stod bara en meter från den motsatta stranden, i skuggan av en av alla björkar som här hängde ut över vattnet. Man kunde ana en sten någon meter framför öringen och det var antagligen denna som styrde sländorna rakt in i dennes gap.

En stunds ryggläge hade klargjort situationen för mig. Jag var lättad. En rejäl lucka i vegetationen skulle tillåta ett vanligt överhandskast, uppströms mot öringens ståndplats. Flugval. De tre dagar som förflutit hade sett ett bra nattsländefiske, men också ett bra fiske på större dagsländeimitationer. Kommer idag inte ihåg exakt vad som kläckte och vad som fiskades på, men jag kan fortfarande dra mig till minnes en och annan slända och fluga. Europa 12 och March Brown är jag säker på. En liten blåvit torrfluga, med röd stjärt, hade varit fantastisk uppe i strömmarna. Frukostöringen hade tagit den med sig ner i djupet.
Det var inte så exakta mönster på den tiden. Man valde fluga efter vad man tyckte man såg, eller efter tidigare upplevelser. Idag är ju imitationerna ibland svåra att skilja från den levande insekten. Inget syntes av nattsländornas fladdriga flygfärder, så valet skulle bli en dagslända. Öringen vakade oförtrutet. Jag kan inte minnas att jag någonsin sett en så stadig vakare.
Darriga fingrar sökte igenom flugaskarna, som var fulla med nybundna flugor och även med en ansenlig mängd nyinköpta flugor. De nya flugorna var av alla sorter och i alla färger. Idag hade jag nog skrattat åt mångfalden i askarna, men då var det en stolt fiskare som leende fingrade sig fram genom raderna av flugor.
March Brown.
Punkt slut.
Även den hade fungerat utmärkt i tre dagar och det blev mitt första val. Det första kastet lades ut. Linan gled sakta ut över strömmen, tafsen gnistrade till i solen när den den sträckte ut över vattnet. Flugan landade en dryg meter ovan öringen och började sin lätt guppande färd nedströms. Jag andades inte. Jag kunde inte. Spänningen hade ett fullkomligt övertag över hela min kropp.
Flugan passerade över öringen men ingenting hände. Då går plötsligt öringen upp igen, bara nån decimeter ovanför min fluga. Vakringarna rullar ut och liksom trycker till min March Brown, vars hastighet nedströms ökar något. Jag andades ut.
-”Okey, jag förstår”.
Det verkar som om mitt förstaval inte var öringens förstaval. Nåväl, ett kast kunde ju inte få avgöra allt. Flugan lades ut igen. Och igen. Historien upprepade sig. Öringen gick upp och tog sländor ideligen, men inte min. Flugan byttes och lades ut ännu en gång. Denna gång var det en gröngrå variant, Dry Greenwell som satt på tafsen. Blicken följde flugan som gled ner mot platsen där öringen stod. Vad som sedan hände kan jag, än idag, se framför mig om jag sluter ögonen. Vattnet under min fluga reste sig oändligt sakta, som i slow-motion visade sig toppen av det mörka huvudet under min fluga. Med stängd mun. Den blågrå flugan gled iväg längs öringens huvud, guppade till och planade ut, samtidigt som öringen helt lugnt slukade en av de riktiga sländorna för att sedan återgå till sin plats under ytan. Hade satt mig ner med öppen mun och stirrade tyst ut över åns mörka vatten. Vad var det jag nyss hade beskådat? Knuffade öringen undan min fluga, för att sedan ta en annan bara nån centimeter bredvid? Trodde inte det var sant. Det kunde inte vara sant. Hade aldrig sett något liknande. Men, det var inte över än. Det skulle inträffa igen. Mer än en gång.

Nya kast och nya flugor. Flugor som låg perfekt på ytan ratades av denna sparsmakade öring. Ett antal gånger tog öringen sländor så nära min fluga att den red därifrån på vakringarna. Grå, vita, svarta, stora, små. Sällan har en öring erbjudits så många olika kreationer och sällan har nog en öring ratat samtliga. Efter ett par timmar, vakade öringen fortfarande. Jag har aldrig åter upplevt maken till stadig öring. Solen stod nu mitt på himlen och svetten rann i små pärlor längs ryggen på mig. Hade satt mig ner och fascinerad stirrade jag ut över vattnet, mot öringen. Vad skulle jag hitta på? Tankarna irrade fram och tillbaka. Jag hade provat allt. Alla de nybundna och en stor del av de nyinköpta. Allt till ingen nytta.
Jag öppnade askarna igen, letade, vad hade jag missat? Blicken föll till slut på en liten samling flugor i den äldsta av askarna. Flugorna var ärvda efter min far. De var inte speciellt vackra och de såg heller inte speciellt välbundna ut. Flitigt använda var dom dock och hacklet på de flesta hade nog tjänat på en timme hos frisören. Men, varför inte? Jag hade provat allt och ett snabbt överslag visade att jag provat 16 olika flugor. Utan resultat. Vad fanns att förlora? Mitt val föll på en fluga som fanns i flera exemplar. Endast en av dem var dock i flytbart skick, bedömde jag. Flugan var gul med guldribbad kropp, ett långt illrött stjärtspröt och stora platta vingar. Den kallades visst ”professor”, tog jag reda på långt senare. Jag vred och vände på flugan i mina fingrar. Den var inte vacker. Inte som mina nya flugor.
Höll upp den mot himlen. Det stora ljusa vingarna och hacklet skulle i alla fall inte vara nåt problem att se. Värt ett försök. Antagligen ett av de sista försöken då denna mystiska öring tydligen inte var så lätt att ha att göra med. Den gula flugan knöts på och fettades in. Jag höll upp tafsen och sneglade mot flugan.
-”Jösses”.
Detta skulle vara den sista gången jag fnyste åt en gammal ärrad fluga.

Jag kan än idag höra det vinande ljudet när linan skar genom luften. En vattendroppe lämnade linan när den sträckte ut, tafsen kom utrullande. Den sträckte ut en dryg meter ovanför vattenytan och började sakta singla ner mot vattnet. Flugan såg kritvit ut, där den reflekterade solstrålarna. Det kändes som en evighet. Det som sedan hände är nästan obeskrivligt. När flugan är ett par dm ovan för ytan, bryts vattenytan helt plötsligt och ur vattnet kommer öringen, som skjuten ur en kanon. Jag ser hur öringen tar flugan i luften. Tafsen sträcker och rycker till. Öringen landar i vattnet med sidan först. Vattnet stänker åt alla håll samtidigt som den försvinner ner under ytan igen. Jag står för några sekunder blickstilla, ur stånd att röra mig.
Det skriker till i den gamla Medalisten och jag vaknar med ett ryck ur min förlamning.
Med en svordom vaknar jag till liv igen. Jag såg hela öringen och den var inte liten. Fumliga fingrar sökte få grepp om rullen samtidigt som spötoppen restes. Öringen rusade omedelbart, som öringarna här uppe är kända för. Långa tunga rusningar uppströms bara för att sedan blixtsnabbt vända nedströms med samma frenesi. Snubblande genom björksnåren försökte jag panikartat hänga med i denna öringdans. Genom mitt huvud for samma tanke oavbrutet…
-”Hur bra krokade den sig själv, i luften”..?
-”Ska detta verkligen gå”..?
Öringen stångade och rusade. Jag rev mina händer blodiga på vassa kvistar och grenar, slog knät i en stubbe, slet ur en knapp ur skjortan. Hur skulle detta sluta?
Bambuspöt fick jobba hårt, men genomförde sitt jobb på ett lysande sätt. Öringen tröttnade till slut och kom upp till ytan för första gången sen det magnifika språnget då den tog flugan. Den mörka ryggfenan skar ytan och de svarta prickarna syntes tydligt i motljuset. Det var fullkomligt magnifikt. Öringen tryckte till en sista gång och stjärtfenan slog upp stora sår i ytan. Vattnet stänkte ända upp i ansiktet på mig. Med hård press och ett ofattbart böjt spö vändes öringen in mot land. Den gled sakta, nästan majestätiskt, in mot mig där jag stod på knä i vattenbrynet. Jag var blöt, då vadarstövlarna låg i bilen, men av detta märkte jag inget. I ärlighetens namn tror jag inte ens att jag hade märkt om jag vadat ut i ån vid detta tillfälle.
Öringen var magnifik. Nästa svart över den kraftiga ryggen, med stora svarta prickar planlöst utplacerade längs den kraftfulla kroppen. Hakan var gyllene och guldränderna fortsatte längs buken, bak mot stjärtfenan. Minns än idag hur jag med blöt hand varsamt lät ett finger stryka dess sida, från pannan till stjärten. En strykning av beundran, innan jag släppte det lätta greppet om dess kropp och följde den med blicken när den med stolta rörelser långsamt simmade tillbaka till sitt hem i strömmen. En strykning av beundran.
Beundran för den vackraste av varelser. Öringen.

Detta blev dock den sista färden för den gula flugan, med det intelligenta namnet. Hacklet hade fått sig en omgång och vingarna hade vridit sig på den tunna kroppen. Försiktigt blåstes det värsta av vattnet ur flugan innan den sattes tillbaka på sin plats i den gamla asken. Med ett leende konstaterades att denna fluga, mer än någon annan, förtjänat sin pension och vila. Det beslutades, på plats, att Nr 17 skulle få en hedersplats på hyllan där hemma.
Jag har kvar denna fluga än idag. Den fångade aldrig någon mer öring. Till största delen beroende på att jag höll mitt löfte. Den har sin plats i ett glasskåp där hemma.

Jag tittar på den ibland. Snurrar den i min hand. Den är inte vacker. Inte som mina nya flugor. Håller upp den mot himlen. De stora ljusa vingarna och hacklet är i alla fall inte något problem att se.