Där du lämnat ditt hjärta

Det snöar.
Ett stilla snöfall. De vita flingorna seglar sakta ner mot den vita marken. Tittar man noga, så ser dom nästan förvirrade ut i sitt planlösa fallande. Fjällen är totalt uppslukade av den fallande snön och endast de närmaste kullarna kan skönjas genom den vita dimman Tystnaden är kompakt. Omedvetet håller du andan och lyssnar. Men ingenting hörs. Inte ett ljud.

Du stirrar, lite moloket, ut över den lilla sänkan. Sist du var här, dansade det klara vattnet fram mellan stenarna. Bytte ideligen riktning, styrt av de branta grusbankarna. Smekte de skarpa kanterna med sina mjuka, glidande rörelser. Små bubblor färdades hit och dit längs den klara strömmen. Och ljudet. Det magiska ljudet från rinnande vatten. Det lilla ploppandet, bubblandet och fräsandet som så många gånger vaggat dig till sömns. Om du sluter ögonen och håller andan för bara några sekunder, kan du höra det. Ljudet från den porlande lilla ån. Du öppnar ögonen igen. Tar ett djupt andetag och skakar stilla på huvudet. Ån är täckt av snö. Den bistra vintern har åter tagit befälet. Skidorna har svårt att få fäste i den branta sluttningen. Du får lov att gå i sidled längs snökanten. Ibland brister skaren och skidan sjunker ner. Det är jobbigt att gå så här, men de ömmande musklerna är nu av sekundär betydelse. Ån betyder allt. Ån och dess livliga, prickiga, men ack så skygga, invånare.

På några få ställen, har vattnet lyckats besegra kylan och det blåsvarta vattnet kämpar frenetiskt för att inte täckas av vinterns kalla täcke. Det svaga ljudet från vattnet skapar hopp, även om de små öppningarna i snötäcket inte är mer än någon meter breda. Uppe i dalen, mellan de två fjälltopparna, är det inte tystnaden som dominerar. Det har slutat snöa, men det vinande ljudet från vinden som oavbrutet flyttar omkring snön är ständigt närvarande. Det biter i dina kinder och läpparna känns torra och spruckna. Svettpärlorna, som bildats på ryggen, kyls snabbt ner och sänder kalla rysningar längs din ryggrad. Din ömmande kropp skälver för ett ögonblick till. Dina ögon söker, men finner inte. Det vita, ständigt föränderliga, täcket har utplånat alla spår av stränder och markskiftningar. Det enda som talar om för dig att sjön ligger där, är den plana lilla ytan på dalens botten. Du kan även skönja åns utlopp ur sjön. Men endast tack vare att den enträget vägrat vika sig för kylan här uppe och en liten strimma öppet vatten visar att detta är den plats där ån föds. Strax nedan utloppet börjar den sedan gräva sig ner i grusåsarna. Den lilla slingrande sänkan, som talar om för dig var ån rinner, är egentligen det enda säkra tecknet på vad som finns där under allt det vita.

Med vinden som sällskap glider du sakta nedströms. Följer den slingrande åns väg söderut. Stannar på många ställen. Funderar. Söker. Visst är det i väl i bortkanten på den kurvan, nedan stenen, som det alltid stå en fin öring? Nog är det väl i slutet på den där långa, släta strömmen den där hålan ligger? Precis där gruset är som ljusast? Frågorna och funderingarna blir många. Det är inte det lättaste att hitta de platser där du så många gånger dansat med åns vilda öringar. I dina tankar flimrar dom förbi. Platserna du känner så väl. Dom finns där, djupt under snön. Men då du befinner dig i trädlöst land, finns inte många landmärken att använda i ditt sökande. En och annan krum dvärgbjörk har på något heroiskt sätt lyckats bosätta sig i detta karga land, men annars är växtligheten här av det betydligt mindre slaget. Sökandet efter platserna, där du stått på knä, hållit andan och med fumliga fingrar försökt knyta på en fluga på tafsen. Där du smugit runt stenarna, med blodiga knogar efter diverse snedsteg, längs ån. Där du så många gånger legat på de vassa stenarna uppe på grusåsarna, ivrigt spanande.

Men dom måste ha flyttat nu, sökt sig till säkrare platser. Öringarna. Till platser där de kan stå emot den obarmhärtiga vinterns välde. Där de kan överleva, tills vårsolens livgivande strålar åter öppnar upp den slingrande, lilla ström som är deras riktiga hem.

Oro. Den lätt obehagliga känslan kryper i din kropp. Lite förbryllad inser du att du står här, lutad över stavarna, och oroar dig för öringarna. Oroar dig för ett gäng fiskar. Lika fort inser du dock att vore det inte för öringarna så hade du inte stått här. Och dom har klarat sig förr. Och dom kommer att göra det igen. Ett snett leende sprider sig över dina läppar. Kärlek? Kanske.

En blick mot horisonten talar om för dig att mörkret inte är alltför långt borta. Det börjar bli dags att återvända till människornas områden. En sista blick längs den vita sänka, som visar var det egentligen rinner en å. En gudomligt vacker liten å. Ån har sina egna invånare. Invånare med vackra svarta prickar och guldfärgade hakor. Med stjärtfenor så svarta, som vore de mejslade ur finaste ebenholz. Det är många dagar kvar, innan kung Bore släpper sitt grepp och du åter kan ligga uppe på grusåsarna och se de mörka ryggfenorna bryta ytan. Längtan kommer stundtals att vara outhärdlig. Du kommer aldrig att vänja dig vid denna längtan helt. Men, du kommer kanske att lära dig behärska den.

Ljudet från skidornas flykt över det vindpinade snötäcket är din ende följeslagare på färden längs fjällkanten. Färden går så småningom ner i fjällbjörkarnas rike, vinden tystnar och stillheten lägrar sig åter runt dig.

Dina tankar är dock kvar vid ån, på fjället.
Så även ditt hjärta.